En flashback
Idag är det världsprematurdagen och vi får minnesbilder på våra näthinnor om hur liten, bräcklig och faktiskt svårt sjuk Lucas var när han föddes i v 33. Det är lätt att glömma den tiden med boende på sjukhus, ambulansfärder, oroilig väntan vid en kuvös för att äntligen få positiva besked. Det va inte under lång tid prinsen svävade mellan liv och död, men den tiden kändes som oerhört lång och ångesten va total.
När jag tänker tillbaka på den allra första tiden med Lucas som innebar sjukhus,sjukhus och återigen sjukhus, sjuk bebis, läkarsamtal man knappt fattade ett ord av, kuratorsamtal där man inte ville se sin egna bräcklighet och långa dialoger med Fk och försäkringsbolag som kändes helt absurbt att behöva hantera när vi bara ville vara med vår lille son.
Ja då är det lätt att vara Lucas mamma trots hans nuvarande diagnoser och all den frustration det innebär och jag vill inget hellre än att vara mamma till den lille prinsen >3
