Hela familjen sover bara mina tankar som snurrar ett varv extra ikväll.
Tänkte delge en del av min vardag som kanske inte riktigt ser ut som andras alla ggr
Vet ni hur det känns att storhandla på Maxi en vardagseftermiddag med ett gäng ungar ? Ja det vet ni säkert men vet ni hur det känns att göra det med ett gäng ungar med funktionsnedsättningar,för det första handlar man mycket åt en familj på 8 personer lägg då till att man inte vet riktigt säkert OM man lyckas slutföra handlingen eller får lämna en full kundvagn för att något av barnen lackar ur eller försvinner .
För att inte tala om de blickar /kommentarer man får när man nekar barnen något och de visar upp sina kunskaper av karatesparkar eller drar hela den "fina" ramsan av svordomar,könsord osv högt och ljudligt och man vet att det blir värre om man ger dom en förmaning.
Vi tycker också om fredagsmys eller snarare tanken på fredagsmys iaf för föreställ er en fredagskväll,du har precis gjort tacos,hackat grönsaker åt ett kompani och lyckats behålla alla fingrar och dukat bordet med helt porslin ,japp nu börjar det....först ska vi lyckas få alla att komma till matbordet och SITTA ner,bara det kan vara en utmaning.
Att sen äta en mysig middag med en tös som gärna glömmer vad hon faktiskt sitter vid bordet för att äta,en grabb som inte känner hunger pga sin medicin och inte alls ser vitsen med något så tråkigt,jobbigt som att äta och en liten virvelvind som studsande står bredvid min stol och har jag tur lyckas jag träffa munnen ibland iaf lägg därtill ett par 3tonåringar som kanske skulle uppskatta en mysig middag OM vi vuxna hade tid att ens märka att de existerade.... Jo vi försöker skapa en lugn,behaglig matsituation,och vi är på rätt väg men det har varken varit speciellt mysigt eller lätt. Ett tag åt vi efter barnen för att ge ett försök till att vi skulle få äta varm mat men vi vill gärna lyckas med att sitta som en hyfsat "normal" familj och kunna äta ihop :)
Vet ni hur ont det gör i hjärtat när ens 9åriga son säger att han lika gärna kan dö för han är inget värd och alla bara är arga på honom och han klarar ingenting?? Jag hoppas verkligen att ni inte vet det,detta va iof tiden före Liam fick medicin men vissa saker har etsat sig fast i mitt minne.
Vet ni hur det känns när ens 4-åring säger att han ska sticka oss så det kommer blod,känslan av att inte veta om han faktiskt skulle göra det.
Att få panikångest för att man ska hämta på förskolan för man vet inte hur många sparkar och slag det blir idag innan han går med på att följa med hem.
Att hela tiden vaka över Lucas med hökögon på lekplatsen för att ingripa snabbt nog om/när han flippar och kanske ger sig på ett annat barn, att be om ursäkt gång på gång för att man inte va snabb nog att ingripa.
Att förklara för er mor/farföräldrar att våra grabbar tycker inte så särskilt mycket om kroppskontakt så bli inte ledsen när ni inte får en kram,va istället glada för den gången ni faktiskt får en kram.
Om ni bara visste hur mycket våra barn lär oss varje dag och hur glada vi blir över minsta framsteg som kan låta som en petitess för er,men för oss värmer det hjärtat flera grader och vi kan leva på det länge!!!!
Många av våra vänner vet precis hur det funkar hemma hos oss och de orkar umgås med familjen tajkon,jag tror tom de gillar oss för de vi är :) All heder åt er ni är guld värda!!!!
Långt inlägg blev det och detta är bara en del av våra underbara ungar för det är just det de är,som vi älskar precis som de är över allt annat.
Dagens ljusglimt är att vi ska åka på läger med autismföreningen i juni,jag,Tobias & Lucas ska bli riktigt kul och hoppas få nya kontakter och byta erfarenheter med andra föräldrar.
